Så varför var detta en katastrof. Jo, vi har ju tidigare skrivit om flygplatsen och hur reguljärtrafiken flyttade. Men flygplatsen från början var ju en militär flygplats. Och nu hade återupptagit skolflygningarna.
Vi märkte snabbt att detta inte skulle funka för oss. från 8:30 till 17:00 måndag till fredag och fyra timmar på lördagar, så kom flygen. Ett J-VLA FLYGPLAN VARANNAN MINUT. Startbanan låg lite drygt 900m bort från huset. Här kunde vi inte vara i en vecka. Vi bodde i huset, men vi kom inte hem innan 17. Vi åkte till andra orter. Nu fattade vi varför det var billigare med hus här än i Torre de la horadada. Inte värt det i alla fall.
Innan resan så hade vi bokat tid med två mäklare, för att träffas och prata om områden. Vi hade gjort klart för dom att vi inte hade för avsikt att köpa något nu. Vi hade inte ekonomin klar på långa vägar.
Först skulle vi träffa en större svensk fastighetsbyrå. Där märkte vi snabbt att det var “sälja, sälja, sälja” som gällde. De visade objekt som de hade till salu. Vi hade pekat ut ett eller två hus i deras utbud, som vi lämnat som referens för att se vad de trodde om våra chanser att hitta liknande hus när vi väl var redo. Men det respekterade de inte. Vi fick åka med ut på två husvisningar. Det var nyttigt att göra. Att faktiskt kliva in och se två hus, som man bara sett på bild innan, var nyttigt. Man fick en helt annan bild. Den lärdomen var det enda vi tog med oss från denna mäklarfirma. Vi önskade att de hade lyssnat lite mer på oss och förstått att vi inte var redo ännu och inte hade ekonomin klar.
En dag senare, träffade vi Thobias från Notar. Även här hade vi varit väldigt tydliga med vad vi ville med mötet och så. Men han ville fortfarande väldigt gärna träffa oss och åkte hem till oss där vi bodde. Här var det en helt annan inställning till oss. Det lyssnades, koms med förslag, tankar och idéer. Inget “sälja, sälja, sälja”. Han ville förstå oss, vad vi var ute efter och varför. Han skrämde inte bort oss och var inte påstridig på något sätt. Sen gav han oss en rekommendation på ett område, inte alls långt ifrån där vi tidigare varit, Torre de la horadada. Vi kommer tydligen alltid tillbaka till detta ställe.
Norr om Torre de la horadada ligger “Dehesa de Campoamor”. När vi tidgare titta på detta område, så har vi sett engelsmän överallt. Petra som bott i England, var trött på dom. Så där ville hon inte bo. Men, mellan Dehesa de Campoamor och Torre de la horadada ligger Mil Palmeras. Ett litet samhälle som tillhör Torre de la horadada. Han rekommenderade ett besök här, samt att besöka norraste delen av Torre de la horadada, som gränsar mot Mil Palmeras.
Området är inte större än ca 2-3 km2. Men knappast ett spår av engelsmän. Det visade sig att Thobias hade lyssnat på oss och gissat sig ganska bra till vad vi ville ha ut av området. Det var detta vi letat efter. Det var något extra här. På fyra dagar, så besökte vi området fem gånger. Vi gick runt, testade resturanger, kollade i bostadskvarteren, provade stranden.
Eftersom det flyter en bäck igenom Mil Palmeras, så har den format området på mer än ett sätt. Vägar tvingas följa bäckens kurvor. Inga direkt raka vägar någonstans.Det finns lite broar, det är grönt överallt. Det är en helt annan känsla just här.
Sista dagen innan vi åkte till flygplatsen, så hade vi tid för ett par timmar till i Mil Palmeras. Vi hamnade på restaurangen “Ninas”. Här jobbade Rebecka från Sverige. Vi pratade lite med henne, då vi i stort var de enda gästerna just då. De hade precis öppnat för dagen. Hon berättade då att restaurangerna i Mil Palmeras, turas om att ha öppet under lågsäsong. De hade öppet på olika dagar i veckan. Istället för 10-15 restauranger med väldigt lite gäster, så hade ett par tre öppet med fler kunder som följd. På så sätt fanns det alltid något öppet, vilket var bra för kunderna men också restaurangerna. Och kunder slapp gå till samma ställe hela tiden under lågsäsong.
Nu hade vi bestämt oss. Här får det bli. Dags att flyga hem.
